”Drömmen om ett träd” är den avslutande delen i Maja Lundes klimatkvartett. Annika Wall låter sig slukas av en dystopisk berättelse om människans natur.
Recensionen också publicerad i bland annat Borås Tidning, Smålandsposten och Norra Skåne.
Vad är det med vårt behov av dystopier och särskilt sådana som är kopplade till klimatet? Kanske för att vi långsamt håller på att inse att jorden inte är en oändlig resurs att exploatera och vår tro på ständiga framsteg för människan inte längre är rimliga. Så vi behöver dystopier för att försöka förstå. Bearbeta våra rädslor. För att försöka föreställa oss något som ännu inte existerar och på så sätt bli mer beredda. Kanske handlar det också om ett behov av lindring och lättnad i en nutid som är oförutsägbar: Vi har det i alla fall inte så dåligt som dem som lever i fiktionens eftertid, när klimatet faktiskt har kollapsat och människan försöker överleva på spillror.
Maja Lunde påbörjade sin dystopiska klimatkvartett 2015 med romanen ”Binas historia”, utgiven på svenska 2016. Sedan kom ”Blå” 2018 och ”Przewalskis häst” 2021. Nu avslutas kvartetten med ”Drömmen om ett träd”. Romanens centrum är ”The Global Seed Vault” på Svalbard, det frölager på som förvarar säkerhetskopior av fröer från världens alla grödor, samt den lilla koloni människor som lever frivilligt isolerade på platsen utan kontakt med den värld utanför som drabbats av den stora kollapsen.
De tidigare romanerna i sviten har alla utspelat sig på olika tidsplan, i ”Drömmen om ett träd” finns bara ett, år 2110, som om romanens figurer blivit isolerade också i tiden, inte bara på platsen. Romanen inleds med ett virusutbrott där bara sex personer i Svalbardkolonin överlever: tonåringen Tommy och hans två yngre bröder; tonåringen Rakel och hennes yngre syster; samt Tommys mormor, som också är frölagrets väktare – ett uppdrag hon planerar att lämna över till Tommy.
”Drömmen om ett träd” är ett suggestivt avslut på en kvartett romaner som skrivits för att göra oss uppmärksamma; inte på naturen, utan snarare på vår mänskliga natur.
”Drömmen om ett träd” är en idéroman som skildrar konflikten i hur livet ska fortsätta levas. Rakel och Tommy är oense om vad de ska göra: Ska de ta kontakt med världen utanför för att bli hämtade och berätta att frölagret fortfarande finns kvar, eller ska de fortsätta isolera sig från omvärlden med sin skatt och låta naturen ha sin gång.
Jag kan inte tolka ”Drömmen om ett träd” på något annat sätt än att det är kvinnorna vi måste lita på för människans överlevnad. Medan Tommy framstår som oförmögen till något slags långsiktigt förnuftigt tänkande, så skildras Rakel som den som har klarsyn och handlingskraft. I romanen finns också den kinesiska mamman Tao, som hör Rakels rop på hjälp över radion och kommer till undsättning.
Egentligen är inte Maja Lunde någon fantastisk prosaist. ”Drömmen om ett träd” hade mått bra av att förtätas något, dialogen är stundtals långrandig, gestaltningen lite klichéartad. Men jag låter mig slukas ändå, eftersom Maja Lunde har något hon vill berätta. Hon når mig! Tommys och Rakels fundamentala konflikt – och hur Tommy till slut löser den – har ristat skräckslagna ärr i min själ för all framtid. ”Drömmen om ett träd” är ett suggestivt avslut på en kvartett romaner som skrivits för att göra oss uppmärksamma; inte på naturen, utan snarare på vår mänskliga natur.
Läs också min recension av Przewalskis häst i Borås Tidning.
Annika Wall 