Recension: Straff av Ann-Helén Laestadius

”Straff” är en dramatisk och viktig skildring. Om detta måste vi tala! Men Annika Wall saknar både djup och vidd i Ann-Helén Laestadius andra roman.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 4 februari 2023.

Det finns händelser och idéer som sköljer som enorma skamvågor över ett samhälle vid tillbakablickar i historien. 1950-talets nomadskola var en sådan idé; en internatskola där samiska barn sattes för att ”bli svenskar”, där de varken fick prata sitt modersmål, jojka eller ha traditionella kläder. Allt samiskt skulle bort, under lydnad och hot om straff.

”Straff” är August-prisade Ann-Helén Laestadius andra roman för vuxna, där hon precis som i debutromanen ”Stöld” berättar om samer i Sverige. I ”Straff” gestaltas Nomadskolan 1953 – 54 genom några av barnen som gick där. Läsaren får också möta barnen som vuxna, då romanen också utspelar sig på 1980-talet.

Vad bättre än att använda skönlitteraturens möjligheter till gestaltning för att skildra något som inte låter sig skildras genom torra rapporter.

Precis om i debutromanen ”Stöld” skriver Ann-Helén Laestadius på okonstlad och effektiv prosa och med ett tydligt ärende: Om detta måste vi tala! Och ja: Det måste vi! Vi måste prata om mänskliga rättigheter, om hat mot ursprungsbefolkning och vad bättre än att använda skönlitteraturens möjligheter till gestaltning för att skildra något som inte låter sig skildras genom torra rapporter.

Men precis som i ”Stöld” saknar jag både ett djup och en vidd i ”Straff”, både vad gäller gestaltningen av figurerna, samt förståelse för kontexten. Det skapar ett avstånd när allt sveps över på ytan, figurerna i stort sett enbart blir sina trauman och ingen bakgrund ges till nomadskolans tillkomst. Med dessa val blir naturligtvis berättelsen dramatisk och mycket hinns med att berätta. Men det sker på bekostnad av en djupare litterär gestaltning som känns nära.