Recension: Lite död runt ögonen av David Ärlemalm

”Lite död runt ögonen” är ett fint gestaltat porträtt av en man som vill väl, men som handlar fel. Våldet kunde dock ha skildrats bättre, tycker Annika Wall.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 januari 2020.

”Lite död runt ögonen” utspelar sig i Stockholm långt från den medelklass som är så ofta skildrad i svensk litteratur idag. Här finns inga uttråkade hipsters som försöker hitta kärleken eller meningen med livet. Arto försöker bara hanka sig fram sedan hans livs kärlek Sofia dött av en överdos och han blivit ensamstående pappa till deras dotter Bodil.

Arto är den där typen av man som kvinnor vill rädda och alltid ger en andra chans: tafatt, strulig, men snäll innerst inne; en sådan där man som försöker ju så gott han kan och det är väl inte hans fel att han ställer till det. För det gör han. När Arto får sparken från skolköket på falska anklagelser att ha langat droger till skolelever, så vill han tjäna lite snabba cash, och därmed börjar en karusell av brott och lögner där Arto utnyttjar och ljuger för både dottern och alla kvinnor som finns i hans närhet: Sofias gamla bästa vän Ditte, grannar, barnvakter, förskolefröknar, nya dejten.

”Lite död runt ögonen” är en lättläst bladvändare som jag läser med andan i halsen. Inte så mycket för att jag bryr mig om hur det ska gå för Arto, utan för jag bryr mig om hur det ska gå för Bodil. Debutanten David Ärlemalms gestaltning av hur Arto vill att dottern ska ha det bra, men samtidigt har oförmågan att se att han gör dottern illa, är hjärtskärande fint skildrat.

”Lite död runt ögonen” är en spänningsberättelse, men ändå tycker jag att David Ärlemalm kunde ha tonat ner vissa händelser i den delen. När alla trådar ska knytas ihop på slutet så blir det nämligen lite för ansträngt och det våld som skildras verkar i sammanhanget inte rimligt. Men vad vet jag? Jag har aldrig varit varken knarkare på Södermalm eller småtjuv på jakt efter nästa jobb. Och samtidigt: det är ju det som är litteraturens möjligheter – att författaren tar med läsaren till platser, människor och miljöer som kan vara främmande för läsaren och beskriver dem på ett för läsaren trovärdigt sätt. Men nej, jag tror inte på våldet i ”Lite död runt ögonen”.

Det David Ärlemalm lyckas med i ”Lite död runt ögonen” är ett drivet gestaltat porträtt av en typ man som jag har svårt att tycka om och som bara ställer till det för sig. Det porträttet tycker jag mycket om, även fast jag verkligen inte tycker om Arto. Och visst, ”Lite död runt ögonen” kommer säkert att bli film någon gång. För där romanen är trovärdigt spännande, så är det spännande på riktigt.  

Recension: Hitta mig av André Aciman

”Hitta mig” är litterär romance för åldrande män. Annika Wall läser en pinsamt gubbig uppföljare till dundersuccén ”Call me by your name”.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 21 december 2019.

Översättare: Inger Johansson
Förlag: Brombergs

”Hitta mig” är uppföljaren till den enorma succén ”Call me by your name”, som också blev film. Läsaren får åter möta Elio, Elios pappa Samuel och Oliver. Men också den unga kvinnan Miranda.

”Hitta mig” består av fyra delar med tre olika berättare i tre olika åldrar och är till största del dialog mellan två personer. Men det finns en gräns för hur länge jag kan lyssna på romantiska samtal utan att tappa intresse. Då måste dialogen vara riktigt rapp eller mycket djup. Bara på de första femtio sidorna når André Aciman upp till den nivån. Sedan liknar faktiskt texten mest pinsamma gubbfantasier värdiga Philip Roth.

Mycket dialog ställer också stora krav språket. Men antingen brister det i den svenska översättningen, eller så kan inte André Aciman hitta olika röster, för alla låter likadana. Dessutom känns översättningen inte ordentligt genomgången av en redaktör. Många meningar är faktiskt helt obegripliga på svenska. Vad betyder till exempel: ”Du är det kort som jag nästan blivit lurad på i mitt liv.”

Jag tycker ändå om André Acimans försök att vara genuint romantisk och allvarlig, även om det ofta snarare blir komiskt än innerligt. Jag skulle säga att ”Hitta mig” är litterär romance för åldrande män. Aciman säger att den äkta kärleken finns bara man vågar välja den och att åldersskillnad inte spelar någon roll. Men man kan också göra denna läsning: Gamla gubbar får ligga med unga kvinnor och unga män, medan de åldrande fruarna blir osynliga och hembiträdena står och tittar på.

Årets bästa böcker 2019

Också publicerat i Borås Tidning 7 december 2019.

1 Matilda Gustavsson: Klubben
Förlag: Albert Bonniers

I årets bästa bok fördjupar journalisten Matilda Gustavsson sitt avslöjande om kulturprofilen Jean Claude Arnault. Det är ett journalistiskt arbete som blottlägger maktstrukturer i kulturvärlden, systematiska övergrepp, unkna tankar om sexuellt utnyttjande och vad man kan tillåtas göra i konstens namn. Matilda Gustavsson skriver dessutom på en bladvändarprosa som är både saklig, tveklös och stilistiskt säker. ”Klubben” är ett sant mästerverk.

2 Lisa Taddeo: Tre kvinnor
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Förlag: Atlantis

I åtta år följde den amerikanske journalisten Lisa Taddeo kvinnorna Maggie, Lina och Sloane. Det blev ett hudlöst reportage om makt, begär, sex och längtan.

3 Marit Kapla: Osebol
Förlag: Teg Publishing

Marit Kapla intervjuar respektfullt och lyhört de boende i värmländska Osebol om livet och vedermödorna och radbryter därefter ner deras svar till ren och skär poesi. Det är så genialt genomfört.

Skrivarskolan i Borås Tidning – här är alla delar!

Här kommer länkar till alla fyra delarna i min och Hanna Nordlanders skrivarskola som publicerats i Borås Tidning under november.

Skrivarskolan är främst riktade till ungdomarna som ska delta i Lilla Debutantpriset, och vi har tagit med lite exempel från gamla vinnarnoveller för att visa vad vi tycker är bra och vad vi har fastnat för. Men skrivtipsen säkert vara nyttiga för alla som är i början av sitt skrivande.

Skrivarskolan del 1 – Handling
”Det kan bli extra bra om du skriver om något som du känner till väl.”

Skrivarskolan del 2 – Dramaturgi
”Lösningen behöver alls inte vara lycklig, om du inte vill.”

Skrivarskolan del 3 – Gestaltning
”Bjud in läsaren att själv vara med och skapa bilder.”

Skrivarskolan del 4 – Språk och stil
”Krångla inte till det i onödan.”

Det ska bli så väldigt spännande att få läsa alla novellerna i januari i februari nästa år. 2020 blir femte året jag och Hanna Nordlander arbetar tillsammans i Lilla Debutantprisjuryn, så vi börjar få riktigt god rutin på detta nu. (Mina tre första år i juryn arbetade jag ihop med Peter Grönborg.) Vi i juryn vet ju aldrig vilka som skrivit novellerna, det vet bara redaktören på Borås Tidning. Och som jag sade i Borås Tidning 12 november:

”Många tror att man måste skriva på ett visst sätt, att det måste vara fint och innehålla tjusiga formuleringar, men så är det inte. Vad som gör en text bra kan vara precis vad som helst och därför önskar vi alla typer av texter skrivna på alla möjliga sätt.”

Läs hela intervjun i Borås Tidning här.

Recension: Tre kvinnor av Lisa Taddeo

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 30 november 2019.

I åtta år följde journalisten Lisa Taddeo de tre kvinnorna Maggie, Lina och Sloane. Annika Wall läser en häpnadsväckande intim reportagebok som kommer att bli en klassiker.

Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Förlag: Atlantis

Berättelser om kvinnors livserfarenheter i en värld som styrs av män och mäns begär finns det många. Men den amerikanska journalisten Lisa Taddeo gör något helt eget i reportageboken ”Tre kvinnor”. Genom ett outtröttligt journalistiskt arbete så kommer Lisa Taddeo orimligt nära de tre kvinnorna Maggie, Lina och Sloane. Det är förvånansvärt öppenhjärtigt och blir stundtals plågsamt att läsa om dessa tre kvinnors försök att överleva på bästa sätt i de villkor som livets omständigheter gett dem, oavsett klass och medel.

Deras liv är skildrade utan förskönande filter, rakt ner i det ack så mänskliga begäret efter sex, kärlek och mening och jag får ofta påminna mig om att det här inte är fiktion, det är journalistik – de tre kvinnorna finns och är högst verkliga. Lisa Taddeo skriver nämligen på ett slags prosa som närmast är skönlitterär, ja till och med bättre än mycket skönlitteratur. Här finns inga trötta journalistprosaformuleringar, istället är språket uppfinningsrikt och beskrivningarna målande. Molle Kanmert Sjölanders översättning är absolut briljant.

Det är befriande att läsa skildringar som är helt utan skam, utan förskönande filter eller har någon moralisk slutkläm. Ibland är livet hopplöst och de små stunderna av lycka få. Ibland kan man faktiskt vara offer och förövare på samma gång. Wow, vilken bra bok ”Tre kvinnor” är. Det är en journalistisk bedrift som kommer att bli en klassiker.

Recension: Svartstilla av Susanne Skogstad

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 11 november 2019.

Norska debutanten Susanne Skogstad har skrivit om stor sorg och förlust. Annika Wall läser en roman där orkeslösheten och ensamheten blir tydlig.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Översättning: Cilla Naumann

Är det så här det är att bli ensam kvar? Tänker jag när jag läser norska Susanne Skogstads debutroman ”Svartstilla”. De där orden man säger: Vi ska bli gamla tillsammans. Och sedan det som ändå obevekligt kommer: Någon måste dö först och den andra blir ensam kvar med den stora förlusten. 

”Svartstilla” är en roman om en stor kärlek som överskuggar allt och när kärleken är borta, finns inget kvar. En gammal änka sitter ensam i huset maken byggt åt familjen och minns tillbaka på livet och saknar maken som stillade det svarta inom henne. Han var ljuset, hon var mörkret. Nu finns bara hennes mörker kvar. Barnen kommer och går och säger på sina olika sätt att hon inte kan ha det så här. Hennes sorg är för stor. Hon borde gå vidare. Men hon vill inte gå vidare, hon vill bara minnas. 

”Svartstilla” är också en roman om makt. De tre barnen har på samma gång förlorat två föräldrar genom moderns ovilja att lämna sorgen bakom sig och barnen har olika sätt att hantera både sin egen och moderns sorg. När modern inte orkar, så tar sig barnen makten och vill att modern flyttar in på ett hem. Den äldste sonen börjar röja ut vad han tycker är gammalt skräp. Hon är inte överens med dem, men hon orkar inte protestera tillräckligt högt. Ingen av dem frågar vad hon själv vill, de ingriper på sitt eget sätt. 

Susanne Skogstad är född 1992 och debuterar med en roman som har en mycket gammal kvinna som berättare. Jag kan därför tycka att språket blir lite väl högtravande ibland, något som rimmar illa med den effektiva radbrytningen och de korta meningarna, som att Susanne Skogstad prövar ett språk och sätt att skriva som  inte helt igenom varken är hennes eget, eller den gamla kvinnans, utan något mitt emellan. En stor del av texten består av korta, ensamma meningar som står på ensamma rader och för min del så trivs jag inte med den typen av läsning av en prosatext. Det blir mer format än innehåll, även om jag kan förstå idén med att radbryta på det viset: Ensamheten och orkeslösheten blir tydligare så; sorgen gör att man inte kan säga långa meningar, varken andningen eller orden räcker längre. 

Med det sagt är ändå ”Svartstilla” en av de mest hjärtskärande romaner om sorg och förlust jag någonsin läst. Det är en allt igenom massivt gestaltad berättelse av den som blir ensam kvar: Det som känns i kroppen, orken som tryter, ljuset som försvinner, förlusten som aldrig går över eller som går att ersätta med något eller någon annan. Och den kan gärna läsas som en uppmaning till den som står närmast bredvid en sådan stor sorg att lyssna, vänta, ha tålamod.

Recension: Normala människor av Sally Rooney

Också publicerad i Borås Tidning 28 oktober 2019.

”Sally Rooney når det djupt mänskliga genom det till synes banala. Annika Wall faller pladask och ser en modern Jane Austen födas.”

Förlag: Albert Bonniers
Översättning: Klara Lindell

Kan man falla pladask för en författare? I så fall har jag fallit pladask för Sally Rooney. Debuten ”Samtal med vänner” kom 2017, och nu är det dags för roman nummer två ”Normala människor”. Jag älskar dem båda.

Varför? Jo, jag är så oerhört förtjust i Sally Rooney sätt att skriva. Det tycks till en början enkelt: Meningarna rinner över sidorna som små bäckar för läsaren att doppa tårna i, så det är lätt att missta hennes berättelser för banala små stycken. Men bara för att det verkar enkelt och banalt, så betyder det inte att det är innehållslöst. Tvärtom. Det gör ibland riktigt ont att läsa Sally Rooney. Hon är uppriktigt hänsynslös när hon beskriver sina figurers känslor, och kan vrida om kniven där det gör som mest ont. Hon är en skarp observatör, en precis uttolkare av klass och relationer mellan människor. En modern Jane Austen, skulle jag säga. 

Vid en jämförelse kan man luras att tro att ”Normala människor” är debutverket medan ”Samtal med vänner” är uppföljaren, inte tvärtom. ”Samtal med vänner” har ett vuxnare tilltal, medan ”Normala människor” har mer ett anslag av att vara en universitetsroman, eller ”Coming of age”-roman. Men båda romanerna är tydligt samtals- och karaktärsdrivna med teman som klass och makt, försåtligt inbäddade i vad som vid första anblick verkar vara banala kärlekshistorier. 

”Normala människor” handlar om Marianne och Connell, och romanen börjar när de går sista året på gymnasiet i en irländsk småstad. Marianne är den rika, mobbade plugghästen som varken har vänner eller pojkvänner, medan Connell är den fattiga, populära fotbollsstjärnan som får bäst resultat på antagningsproven till högre studier. Connells mamma är dessutom städerska hemma hos Marianne. Trots skillnaderna dras de ändå till varandra och inleder en hemlig relation för att Connell inte ska förlora status. Efter gymnasiet väljer Connell att följa Marianne till Dublin och Trinity College för att också han studera litteratur. På Trinity är det istället Marianne som blir den populära, medan Connell hamnar utanför.  

Om Sally Rooneys roman ”Normala människor” skulle heta något annat, så skulle det kanske vara ”Stolthet och fördom”. ”Normala människor” är nämligen en berättelse om hur svårt det är att vara ärlig i kärlek. Dynamiken mellan Marianne och Connell är drivande i berättelsen. De gör slut, blir ihop, gör slut – eller är de bara vänner med förmåner? Det sker missförstånd på missförstånd. Är det något som Sally Rooney är skicklig på, så är det att gestalta bristande kommunikation: Hur man vill säga något fast det kommer något annat ur munnen och så blir allt pannkaka. 

Sally Rooney ger alla känslor skarpare konturer, trevandet när man ska försöka bli vuxen med allt vad det innebär i relationer, men också att kunna göra sig fri från sin klass och samtidigt förstå vem man är. Det är teman som är för alla åldrar, inte bara för Marianne och Connell. Jag älskar Sally Rooney på samma sätt som jag älskar Jane Austen: För att hon når det djupt mänskliga genom det till synes banala.