”Spår av Liv” har en fin berättelse. Men alltför många språkliga inkonsekvenser ödelägger läsningen, tycker Annika Wall.
Recensionen också publicerad i Borås Tidning 28 september 2021.
Maj är 21 år och har precis förlorat sin tvillingsyster i Estoniakatastrofen. Eller har hon? Maj är övertygad om att Liv fortfarande lever, för hon skulle känt i kroppen om Liv verkligen var död. Men var kan Liv ha tagit vägen? Kan hon ha rest i förväg till Berlin, dit systrarna planerade att resa? Men varför hör hon inte av sig? Är hon kidnappad, har hon tappat minnet? Maj vill ha svar och reser därför till Berlin, hyr en lägenhet och börjar leta efter sin syster.
Jag tycker om berättelsen i ”Spår av Liv”. Jag gillar den grundläggande idén att skildra sorg och förlust på det här sättet: vägran att acceptera tills man uttömt alla möjligheter. Jag tycker också om skildringen av frågan hur väl man egentligen kan känna en annan person och hur väl man känner sig själv.
”Spår av Liv” skulle ha kunnat bli en fin roman om förlust och ensamhet, men jag tycker att debutanten Annika Torstensson slarvar bort temana genom att varken gestalta Berlin efter murens fall, eller Majs sorgeprocess, tillräckligt bra. Istället fokuseras på yttre beskrivningar: hur rum och möbler ser ut, vilka gator och kvarter Maj besöker, och det sker ofta med vaga och oansenliga adjektiv som lämnar läsaren mer förvirrad än upplyst. En hall är ”mörk men rymlig”. En röd pelargon är ”varken vanskött eller ompysslad”. Ett område är ”trist och sömnigt”. Majs bröst är ”runda och fasta”. Och så vidare.
”Spår av Liv” är skriven i jag-form. Prosan är ofta ungdomlig, med korta meningar staplade på varandra som för att skildra Majs ungdomlighet – ja, ibland tycker jag att ”Spår av Liv” snarare är en ungdomsroman än en roman för vuxna. Här och var finns ålderdomliga ord och formuleringar, och då får texten helt plötsligt en högtravande ton. Att vara 21 är förstås att vara högtravande ena stunden och barnslig i nästa, kanske är det vad Annika Torstensson vill åskådliggöra. Men jag tycker inte att det greppet är tillräcklig bra genomfört. Prosan är alltför stilistiskt obeslutsam.
Ja, jag är en mycket känslig läsare när det kommer till språkliga inkonsekvenser. Med det menar jag inte att jag är emot stilistiska lekar, eller lek med syntax och skiljetecken, så länge det är tydligt genomfört. En annan grundläggande sak en författare måste behärska är tempus, så att läsaren förstår vid vilken tidpunkt saker händer i berättelsen. I ”Spår av Liv” vill jag precis som Kishti Tomita – i det numera 10 år gamla klippet – vråla: ”Det här är orimligt!” Annika Torstensson byter nämligen tempus ibland. Ibland mellan preteritum och presens mitt i ett stycke. I andra stycken sker inkonsekvent användning av preteritum och pluskvamperfekt. Jag har alltså svårt att hänga med vid vilken tidpunkt vem gör vad. Sker det nu? Eller har det redan hänt? Hjälp!
Jag tycker faktiskt lite synd om Annika Torstensson. ”Spår av Liv” hade med en mer noggrann och handledande redaktör kunnat bli en riktigt bra debut. Men en roman är inte bara berättelse, det är också språk.
Annika Wall 