Recension: Är det barnen, baby? av Kristofer Folkhammar

Annika Wall vill att ”Är det barnen, baby?” ska bli en klassiker vad gäller erfarenheter av kärlek, föräldraskap, vänskap och närhet. Så bra är den.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl 10 april 2021.

En man står och tittar ut genom ett fönster en natt medan det nyfödda barnet sover i rummet intill. Med den nyblivna identiteten som förälder kommer tankar om kärlek, föräldraskap, utanförskap och relationer – det virvlar i huvudet på mannen vid fönstret och tankarna formuleras som ett brev till en nära vän.

”Är det barnen, baby?” är en genreöverskridande roman i traditionen som blandar essä och den personliga erfarenheten, där framför allt Maggie Nelsons ”Argonauterna” blivit stilbildande. Till exempel finns också Olivia Laing, Teju Cole och Rebecca Solnit, som alla är författare med samma förmåga att berätta så att läsaren känner sig inbjuden, trots att de berättelser de skriver inte enbart kan sägas vara allmängiltiga, utan ibland snarare väldigt specifika. Men det är också rörelsen mellan det allmängiltiga och det skickliga gestaltandet av det specifika som gör dessa författarskap så betydande.

Med samma skicklighet skriver nu också Kristofer Folkhammar i denna tradition, i rörelsen mellan den allmängiltiga och specifika erfarenheten. Jag känner mig inbjuden, trots att jag inte delar det specifika med mannen i berättelsen: Jag är inte bög, jag har aldrig behövt gömma mig själv eller min sexualitet, aldrig bemötts med hån eller spott på gatan, aldrig känt mig utanför samhällets normer i mitt i föräldraskap, aldrig slitits mellan omöjlig och möjlig bögkärlek. Ändå närmar jag mig en förståelse av dessa erfarenheter, eftersom Kristofer Folkhammar gestaltar dem så skickligt. I romanen finns också det allmängiltiga, bland annat i skildringen av känslan som varje nybliven förälder har: Hur ska jag hantera detta ansvar för en annan människa? Men också i skildringen av att försöka förstå sin egen plats i världen.

Jag vet inte om det är Kristofer Folkhammars avsikt, men jag får också syn på mig själv och min självklara position som heterosexuell kvinna när det kommer till föräldraskap och kärlek. Hur förhållandevis enkelt det har varit för mig, eftersom jag inte har behövt uppfinna vägar att gå – vägarna har redan varit upptrampade. (Förvisso är ju detta också något att tänka på: Har jag ens funderat över vilka vägar jag valt, eller hur jag har bemötts på dessa vägar? Har jag bara följt med normströmmen för det har varit enklast så?)

”Är det barnen, baby?” är rent ut sagt en så väldigt bra roman. Den väcker nya tankar, pekar på företeelser, lyfter frågor, gestaltar erfarenheter. Jag vill och tror att ”Är det barnen, baby?”  kommer att bli en klassiker vad gäller att skriva om erfarenheter av kärlek, föräldraskap, vänskap och närhet, så bra är den. Kristofer Folkhammar gestaltar skickligt både de universella och specifika erfarenheterna: Så här är det att vara människa i världen, också. Skildringen går rätt in under huden på mig och jag kan bara säga tack.