Recension: Masochisten av Katja Perat

Slovenska poeten Katja Perat romandebuterar med ”Masochisten”, en idéroman om Wiens fin de siècle. Recensenten Annika Wall önskar lite mindre idé och lite mer roman.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 juni 2020.

Katja Perat är född i Slovenien, hon är litteraturvetare och hennes poesidebut ”De bästa har fallit” från 2011 vann flera priser i hemlandet. Nu romandebuterar hon med ”Masochisten”, som också är en del av hennes forskning vid Washington University i USA.

”Masochisten” utspelar sig främst i Wiens fin de siècle-kretsar, en tid och plats för melankoli, framväxt av psykoanalys, och experimentlusta vad gäller sexualitet, konst och droger. Här finns också mycket riktigt Gustav Klimt, Emilie Flöge, Gustav Mahler, Rainer Maria Rilke, och Sigmund Freud som bifigurer i sällskapskulisserna. 

Huvudperson är Nada, en påhittad dotter till Leopold von Sacher-Masoch – författaren och journalisten som bland annat skrev den erotiska masochist-klassikern ”Venus i päls”. Masochismen som idé löper också som en röd tråd genom romanbygget. Nada gifter sig med Maximilian Moser, en rik och privilegierad man, och flyttar med honom till Wien och de finare kretsarna. Men det är en mycket begränsande miljö för en kvinna.

Att Katja Perat är en teoretiskt skolad litteraturvetare märks tydligt i ”Masochisten”. Jag ser också tydligt att romanen är en del av en litterär forskning som intresserar sig för skildringar av sexualitet, psykoanalys och ”den hysteriska kvinnan”. Det är en uttrycklig idéroman, där figurerna – särskilt Nada – ibland övertydligt gestaltar tidsanda och idéströmningar. Romanen känns därför märkbart konstruerad, som om Katja Perat tvingat in den i en alltför snäv korsett. Katja Perat förser till exempel Nada med episoder av stumhet, som för att verkligen understryka att kvinnan sällan hade en egen offentlig röst, och istället för att blicka utåt mot en stor och omvälvande tid, så vänder Katja Perat snarare (den psykoanalytiska) blicken inåt mot Nada, hennes funderingar om sig själv och sina relationer till olika män och kvinnor. Jag har faktiskt stundtals otroligt tråkigt när Nada funderar på vad hon känner och tänker. Det är bara när hon går i psykoanalys hos Freud som mitt intresse väcks – här finns romanens bästa stycken.

För att verkligen låta romanen genomsyras av tidsandan har Katja Perat dessutom valt att skriva ”Masochisten” på ett pastischartat och romantiskt överlastat snarare 1700-talsspråk än 1800-talsspråk. Jag är dock alltid tveksam till ett sådant grepp, det är sällan pastischer blir helt igenom lyckade – inte heller denna gång. Men den svenska översättaren Ann-Sofie Öman har säkert både haft roligt och arbetat hårt för att få romantexten att bli rättvis på svenska och jag är full av beundran för översättningsarbetet.

För den som är intresserad av Wien, fin de siècle och psykoanalys är ”Masochisten” säkerligen en underbar roman som ger ytterligare perspektiv och djup. Men när jag avlägsnar idéromanens litteraturvetenskapliga fernissa, så hittar jag bara en självupptagen Harlequinroman om en kvinna som letar efter sig själv och den romantiska kärleken, ack och ve!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s