Recension: Königsberg av Helena Granström

Helena Granström lyckas i ”Köningsberg” gestalta något djupt mänskligt. Annika Wall är tacksam för att Helena Granström finns.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 april 2022.

Helena Granström är en författare som alltid sätter mig på prov och som alltid får mig att fundera över de stora frågorna, som människans plats i naturen och människans vilja att med hjälp av logikens lagar skapa något slags struktur i kaos. Det är alltid ansträngande, men jag går därför också alltid något resligare ur läsningen, nästan pånyttfödd. Det finns ingen annan svensk författare som skriver som Helena Granström gör, och jag är tacksam för att hon finns.

I Helena Granströms nya roman ”Köningsberg” vaknar Ada Seiler upp på en klinik i staden Köningsberg. Hon har rest ifrån två små barn och en make. Illamåendet lurar ständigt bakom Adas bröstben medan hon lufsar omkring i korridorerna i kläder som påminner om kvinnoklinikens: lårhöga strumpor som alltid hasar ner, sladdrig underbyxa, förlossningsrocken med knappar fram. Ada blir rasande över vårdarens fråga om varför hon är där. Klart vårdaren vet varför hon är där, det står ju på skylten utanför vad det är för ett slags klinik! Men anledningen till varför hon är där? Den frågan vill, eller kan, Ada inte svara på. Det enda Ada vet är att hon måste välja. Men kanske har hon redan gjort sitt val.

”Köningsberg” är en mångbottnad idéroman som rör sig mellan filosofi, logik och absurditet. Det verkar nästan som om Helena Granström i ”Köningsberg” gestaltar hela sin sorg över att människan aldrig kan ges möjligheten att vara lika logisk och förutbestämbar som matematiken, utan alltid måste göra ett aktivt val – och dessutom sedan stå till svars för sina val och handlingar! Hur enkelt vore det inte att leva som matematiken: att händelse 2 alltid följer på händelse 1, precis som talet 2 alltid följer på talet 1.

Är kliniken där Ada befinner sig en abortklinik? Det blir aldrig helt uttalat, mer än genom vissa konkreta ledtrådar och romanens resonemang kring frågor om tillvaro och existens. Ada tänker på sin kropp, sina barn och förlossningar; personalen delar med sig av berättelser som skildrar liv, krig och överlevnad; väggarna är mörkröda och har ett märkligt orange sken som lyser in i rummen utifrån; till middag serveras sådant som antingen kunde ha gett liv (råmjölk, kalvdans) kunde ha utvecklats till liv (äggula, stenbitsrom, groddar), eller liv som inte skulle kunna klara sig på egen hand (lamm, kyckling). Kliniken är ett slags labyrintisk, logisk mardrömsvärld som har både rimliga detaljer, samtidigt som vissa detaljer är skruvade till absurd orimlighet. Rumsnummer och våningsplan består av enbart primtal, biblioteket innehåller olika utgåvor av samma bok – Principa Mathematica, kliniken befolkas av bisarra gestalter: en knappt levande skelettlik kvinnovarelse som vårdarna drar omkring på; en mycket pösig och fetlagd klinikdirektör; någon som maniskt rabblar matematiska gåtor. Ja, hade ”Köningsberg” varit en spelfilm istället för en roman, så hade det varit en skräckfilm där jag fått blunda med ena ögat för att förmå mig att fortsätta titta och till slut hitta vägen ut.

Helena Granström lyckas i ”Köningsberg” gestalta något djupt mänskligt: viljan att med logiska resonemang söka efter det rätta svaret/valet, viljan att få något slags struktur i kaos. Men också att det rätta svaret faktiskt kan finnas, trots att det inte går att härleda i bevis. Som så ofta kommer jag att fundera länge på de frågor som Helena Granström ställer i sina romaner.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s