Recension: Allt blir bra av Carolina Setterwall

Annika Wall imponeras av gestaltningen, men ännu mer av den stilsäkra prosan i Carolina Setterwalls romandebut ”Allt blir bra”.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 26 mars 2022.

Carolina Setterwall debuterade med den självbiografiska berättelsen ”Låt oss hoppas på det bästa” – en berättelse om sorg, skuld, kärlek och föräldraskap som har sin utgångspunkt i den morgon hon hittar sin sambo död i sängen och blir ensam med en son som inte ens hunnit fylla ett år. Det var en nära, hudlös, nästan påträngande intim jag- och du-berättelse.

Samma teman återfinns i romandebuten ”Allt blir bra”, men gestaltade på ett helt annat sätt. Det är som om Carolina Setterwall den här gången velat skapa en så stor distans som möjligt till sin berättelse och sina figurer. Lugnt och sakligt, nästan torrt, berättar Carolina Setterwall historien om Mary och John. De träffas, de får barn, de skiljer sig, de träffar andra, de flyttar, det köps paket och firas födelsedagar och jular – livet vickar liksom bara vidare mellan alla bestyr. Men bara för att berättelsen är sakligt berättad, så är den inte alls odramatisk. Dramatiken sker på en sorts lågmäld vardagsnivå med händelser som skulle kunna hända vem som helst, när som helst. Mary och John framstår båda som passiva och handlingsförlamade inför det som händer i deras liv, något som jag läser med stigande fascination. Det är som om de inte är riktigt närvarande i sina liv. Men kanske är det vad Carolina Setterwall vill berätta? Livet händer, man får anpassa sig. Man är som man är, det går inte att göra något åt det. Ibland måste man gå vidare för att inte gå under.

Jag tycker mycket om hur Carolina Setterwall gestaltar denna, möjligen skenbara, brist på närvaro, men också hur hon gestaltar bristen på kommunikation och det outtalade – dels mellan Mary och John, men också mellan Mary, John och barnen. Det tar också många kapitel tills Carolina Setterwall låter mig förstå att ”Allt blir bra”, inte alls utspelar sig i nutid, utan att Marys och Johns skilsmässa sker någon gång i slutet av 1980-talet där det enda sättet att kontakta sina barn är genom att ringa den andra förälderns fasta telefon. Här finns inte möjlighet att slänga iväg några sms, eller att hålla koll på var barnen befinner sig genom någon app. Är man inte fysiskt närvarande, så är man utanför.

Jag imponeras av Carolina Setterwalls gestaltning av Mary och John, men jag imponeras ännu mer av den fullständigt stilrena prosan. Carolina Setterwall viker inte en millimeter från det torra, sakliga och lämnar till läsaren att själv fylla i alla känslor. Det är mycket skickligt och säkert skrivet. Jag är bara tveksam till en enda sak i romanen: det som händer i slutscenen. Det fråntar lite av den karakteristiska passivitet som annars varit bärande för både Mary och John. Samtidigt inger slutet ett visst hopp, möjlighet för förändring finns. Och det är aldrig fel att ha lite hopp om mänskligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s