Recension: Babetta av Nina Wähä

”Babetta” är en helt och fullkomligt fulländad roman. Recensenten Annika Wall utnämner Nina Wähä till geni!

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 26 februari 2022.

På något sätt är det passande att den italienske regissören Luca Guadagnino fick Göteborgs filmfestivals hederspris i år. För det är hans filmer jag genast kommer att tänka på när jag läser Nina Wähäs nya roman ”Babetta”. Begäret i dem. Estetiken i dem. Det klaustrofobiska. Det som på ytan verkar vara det perfekta livet, men som egentligen skenar mot en nästan ljudlös klimax som först inte verkar självklar, men som naturligtvis är den enda möjliga.

Katja och Lou är bästa vänner. De sover tillsammans, duschar tillsammans, gör allt tillsammans. De går på teaterlinje och de ska bli skådespelerskor. Men det är bara Lou som lyckas. Hon blir snabbt internationell filmstjärna, medan Katja fortsätter hanka sig fram på ströjobb i Stockholm. När romanen ”Babetta” börjar, cirka femton år efter Lous genombrott, så vill Lou att Katja kommer och bor med henne hos den betydligt äldre filmlegendaren i hans palatsliknande bostad i södra Frankrike. Katja kommer naturligtvis direkt. Hon har aldrig kunnat säga nej till Lou.

Det har alltid funnits romaner om begär och besatthet. Blicken på den andre. Makt och maktlöshet. Men jag vågar påstå att ingen av dem har haft den blanka och klaustrofobiska estetik om Nina Wähä så skickligt skriver fram i ”Babetta”. Estetiken är så medveten, så magnifikt genomförd, som om hela romanen är en kuliss med skådespelare som spelar klichéroller, som om inget är på riktigt. Det är det naturligtvis inte heller, det är en roman där Nina Wähä leker med precis allt: former och genrer, rollklichéer och den filmiska blicken. Och som hon gör det! ”Babetta” är en helt och fullkomligt fulländad roman.

Nina Wähä förenar samtidens teman om makt, lycka, tillgångar, begär, de roller vi spelar och hur snabbt rollerna kan bli ombytta, utan att någon enda gång ge vika på estetik och berättande. ”Babetta” är en långsam klaustrofobisk färd mot en oklar exit: det kan hända något avgörande när den perfekta ytan krackelerar, men romanen kan lika gärna få ett fullständigt banalt slut – att Katja bara åker hem igen när Lou går vidare till nästa filmroll. Därför är också slutet genialt, där Nina Wähä lägger till ett Director’s Cut, som om hon vill säga att det finns flera visioner om ett slut än originalklippningen.

Jag älskar det Nina Wähä gör i ”Babetta”. Jag hänförs av den är både magnifik och storslagen, samtidigt som den är andlöst klaustrofobisk. Jag älskar att Nina Wähä tar filmens möjligheter till estetik in i romanformen. Jag älskar hur Nina Wähä kontrollerar sina romanfigurer som marionetter in till minsta filmruta. Jag älskar romanens båda slut. Mina superlativer räcker faktiskt inte till för att beskriva hur fulländad ”Babetta” är som roman och konstruktion. Nina Wähä är helt enkelt ett geni!

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s