Recension: Elise och allting därefter av Veronika Malmgren

Väl värd tio års väntan. Veronika Malmgrens andra roman ”Elise och allting därefter” gör recensenten Annika Wall löjligt läslycklig.

Recension publicerad i Borås Tidning 6 februari 2022.

Det dröjde drygt tio år, men nu är Veronika Malmgren äntligen tillbaka med en ny roman. Som jag har längtat! Som jag har hoppats att ”Gracie” inte skulle bli en one-hit wonder! Veronika Malmgren debuterade nämligen redan 2011 med romanen ”Gracie”, berättelsen om Klara och Penny, den svenska utbytesstudenten och tjejen från den amerikanska hålan i Kansas. Gracie var bilen som gav den frihet för stunden: on the road, men alltid tillbaka hem igen. På bokbloggen jag då skrev för Borås Tidning utnämnde jag ”Gracie” till 2011 års bästa roman, före romaner som ”Korparna” av Tomas Bannerhed och ”Grand final i skojarbranschen” av Kerstin Ekman. Minsann!

Det finns förstås alltid en fara med att längta alldeles för mycket och för länge på en uppföljare. Första kapitlet i ”Elise och allting därefter” börjar också dessvärre lite trevande med en alltför använd bild: en kvinna som står på en strand i nutid och minns något dramatiskt som har hänt i dåtid. I efterföljande kapitel introducerar Veronika Malmgren raskt ytterligare tre tidsplan och två kvinnor i romanen. Hur hänger dessa personer och tider ihop? Efter ett tag lägger jag ihop tillräckligt många pusselbitar för att förstå att de är dotter, mor och mormor: Annie, Marthe och Elise. Åh nej, inte en till kvinnogenerationsberättelse med bruten kronologi, suckar jag besviket.

Men det tar inte lång stund att förlåta den trevande inledningen. För Veronika Malmgren har fortfarande det särskilda sättet att gestalta stora och livsavgörande skeenden med små gester. Först tycker jag att ingenting egentligen händer i romanen, trots att det både är pågående världskrig, generationsuppgörelser och dramatisk död – dessa saker verkar hända någonstans ”där utanför”. Istället gestaltar Veronika Malmgren de små smulorna, de vardagliga bestyren, det som måste göras, de stulna ögonblicken. Det är som att Veronika Malmgren skapar parallella och lite vilsna tidsgläntor i verkligheten – det lilla överlevandet inuti de stora händelserna. 

På ett väldigt vackert och oerhört sofistikerat sätt berättar Veronika Malmgren i ”Elise och allting därefter” hur historien påverkar generationers handlanden, livsval och relationer med sina närmaste, utan att någon endaste gång ramla i fällan att vara sådär övertydlig som många författare kan bli när det ska förklaras hur saker och ting ”hänger ihop”. Kanske kan jag tycka att några scener är alltför distanserade, några kanske till och med snuddar vid klichéer, men trots det: ”Elise och allting därefter” gör mig oftast löjligt läslycklig. Det är en roman som var väl värd att vänta på!

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s