Recension: Djuret av Lisa Taddeo

Lisa Taddeo är ursinnigt bra på att skildra det vämjeliga och vilsna. Men berättelsens spänningsgrepp är inte så lyckade, tycker Annika Wall.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 29 november 2021.

Den amerikanska journalisten Lisa Taddeo debuterade 2019 med reportageboken ”Tre kvinnor”, där hon skildrade livet för kvinnorna Maggie, Lina och Sloane. Det var tre berättelser om kvinnors sökande efter sex, kärlek och mening i en värld styrd av män och manligt begär. Det var en häpnadsväckande intim reportagebok och en stundtals plågsam läsning, och när jag recenserade den skrev jag att den var en ”bedrift som kommer att bli en klassiker”.

Nu romandebuterar Lisa Taddeo med romanen ”Djuret” och det är en precis lika plågsam läsning som ”Tre kvinnor”. Här finns samma skildring av mänskligt begär efter kärlek och mening, men i ”Djuret” har sexet blivit snarare ett medel än ett mål. I ”Djuret” fortsätter Lisa Taddeo också att undersöka temat från ”Tre kvinnor” att en människa faktiskt kan vara offer och förövare på samma gång.

Huvudpersonen i ”Djuret” heter Joan. Hon har aldrig haft några riktiga vänner, aldrig riktigt lyckats i kärlek och hon har haft flera älskare som hon egentligen inte tyckt om bara för att slippa vara ensam. En av dem var gift och när hon till slut dumpade honom, så sköt han sig till döds framför henne på en restaurang. Därför flyr hon nu från New York till Kaliforniens öken, på jakt efter en person hon vill träffa som ”har betydelse” för att hon ska kunna komma vidare med sitt liv. Läsaren förstår dock snart att hon har varit med om fler livsavgörande händelser, men vilka?

”Djuret” är uppbyggd som en spänningsroman, där läsaren ständigt matas med vaga ledtrådar att ”något har hänt” och att ”något är på väg att hända”. Jag tycker inte att detta spänningsgrepp är särskilt lyckat, för Lisa Taddeo behärskar inte riktigt den romanformen. Snarare blir jag irriterad när ännu en diffus formulering av typen ”det var den dagen det hemska hände” blinkar i neon på sidan och så far berättelsen ännu en gång iväg åt ett annat håll. Romanen blir på det viset lika slingrande som en kalifornisk bergsväg, som om den inte riktigt vet var den är på väg.

Det Lisa Taddeo däremot är riktigt bra på är det som ryms i berättelsens mellanrum. Hon gestaltar skoningslöst och med ursinne sånt som man helst inte ska prata om: det vidriga, vämjeliga och vilsna. Taddeo har ett skarpt öga för människor som har blivit mörbultade av livet, och hon är en mästare på att skildra våld, ensamhet och brist på trygghet. I ”Djuret” finns en våldtagen farmor, sexuella övergrepp, självmord, mord, pistolhot, blod och missfall. Taddeo är vass och elak, men sällan elak för att såra, utan elak som en överlevnadsmekanism sprungen ur sorg.

”Djuret” är en tung och plågsam läsning om människor som förlorat saker: män, fruar, barn, pengar, hopp. Sällan har jag känt ett sådant obehag inför en text. Men Lisa Taddeos röst är unik i amerikansk prosa och jag hoppas att hon fortsätter skildra USA med samma skärpa och ursinne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s