Recension: Jack av Marilynne Robinson

Bara den mest inbitne Robinson-älskare kommer att tycka att ”Jack” är en värdig avslutning för romanerna om Gilead, tycker recensenten Annika Wall.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 23 oktober 2021.

I Sverige återupptäcktes Marilynne Robinsons romaner om de två prästfamiljerna Ames och Boughton i Gilead när Weyler förlag i rask takt under åren 2015 – 2016 gav ut ”Lila” (på engelska 2014) och ”Hemma” (på engelska 2008), samt återutgav ”Gilead” (på engelska 2004, svenska 2007). Många svenskar – så också jag – har därför läst romanerna i ”fel ordning”, det vill säga: börjat med ”Lila”, fortsatt med ”Gilead” och därefter läst ”Hemma”.

Men egentligen spelar kronologin ingen som helst roll. De tre romanerna har aldrig varit en trilogi i verklig kronologisk mening, de har snarare levt i symbios med varandra, gett olika perspektiv på samma händelser och kan lika gärna läsas var för sig. De tre romanerna har också alla haft olika berättare: Lila, Lilas make pastor Ames och Glory Boughton. Därför är det inte förvånande att en av de mer centrala figurerna i romanerna om Gilead – Jack Boughton – äntligen själv får vara den som har ordet och det är heller inte förvånande att ”Jack” dessutom utspelar sig några år före ”Gilead” och ”Hemma”. Den trogna Marilynne Robinson-läsaren vet därför också redan hur allt kommer att sluta.

Jack Boughton är den förlorade sonen som återvänder, den tragiske hjälten som försöker och försöker men aldrig lyckas, som älskas av sin far trots att han är en alkoholist och ”lymmel”, men vars undvikande natur inte kan förstås av sin syster Glory. ”Jack” utspelar sig under ”de förlorade åren”, bland annat i St. Louis. Jack luffar omkring och möter sin stora kärlek, den svarta lärarinnan Della Miles – en kärlek som kunde leda till fängelse på 1940-talet på grund av Jim Crow-lagarna.

Marilynne Robinson är en författare som är djupt rotat i kalvinismen och hon återvänder också i ”Jack” till dessa teman. För en svensk läsare kan därför många av de religiösa anspelningarna på predestination, nåd och fördärv passera obemärkt förbi, men läsningen ger ändå perspektiv på tillvaron, villkoren för kärlek och huruvida en människa förmår att ändra på sin karaktär eller inte.

Men en stor del av ”Jack” består av långa dialoger som jag stundtals tycker är rätt långtråkiga. Det är som om Marilynne Robinson har uttömt de riktigt bra formuleringarna om Gud, människan och tron i sina tidigare romaner om Gilead. Ibland glimrar det till, men alltför sällan för att hålla mitt intresse vid liv. Ja, Jack är en dålig människa. Ja, han försöker bättra sig. Nej, det går inte alltid så bra. Bara den mest inbitne Robinson-älskare kommer att tycka att det här är en värdig avslutning för romanerna om Gilead. Jag blir också först lite förvirrad över den uppbrutna kronologin, men sedan förstår jag att det egentligen inte spelar någon roll: Det kommer ändå att gå som det går.

Kanske är Jack Boughton en figur som mår bäst av att ses genom andras ögon, ett mysterium behöver faktiskt inte alltid få en förklaring. Jag avslutar läsningen av ”Jack” med att undra: Vad hade hänt om Della Miles hade fått vara berättarröst i den fjärde delen om Gilead?

Annika Wall

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s