Recension: Stöld av Ann-Helén Laestadius

Recension publicerad i Borås Tidning 6 februari.

”Stöld” är en spännande bladvändare med ett tydligt ärende. Men Annika Wall tycker många teman gärna hade fått gestaltats djupare.

De första kapitlen i ”Stöld” är brutala. Nioåriga samen Elsa ser hur hennes älskade ren blir uppskuren av en tjuvjägare. Hon vet vem det är, men vågar inte berätta, för det är inte första gången det händer och hon vet att polisen inte är intresserad. Brottet rubriceras som stöld, och pappret läggs på hög.

”Stöld” är August-prisade Ann-Helén Laestadius första roman för vuxna. Det en riktig spännande bladvändare, skriven på okonstlad och effektiv prosa, där det märks att Ann-Helén Laestadius kan det ytterst svåra: att skriva för – och fånga – barn och ungdomar. I första delen av boken, då Elsa är 9 år, skriver Ann-Helén Laestadius skickligt fram barnets blick. Lika skickligt byter sedan Ann-Helén Laestadius ton i de återstående delarna, som utspelar sig tio år senare. Då har ingenting förändrats, förutom att högen med polispapper är högre: renar blir fortfarande jagade och slaktade, de bofastas hat mot samerna har inte mildrats, och polisen kan (eller vill) inte göra något. Elsa är nu på väg att bli vuxen och vill bli renskötare, men traditionellt är inte samebyns kvinnor det, bara männen.

”Stöld” beskriver väldigt lite bakgrunden till osämjan mellan de som är samer och de som inte är samer. Det är på gott och ont. Utan bakgrund får berättelsen driv, fokus är på spänningen och konflikten, men den bottnar inte riktigt. Jag vet inte om det är meningen, men för mig som ”sörlänning” åskådliggör snarare ”Stöld” en känsla av utanförskap på båda ”sidor”. Samerna lever utanför samhället, men de har ändå något: marker, renar, traditioner. Vid sidan av samerna finns de bofasta som känner att de har förlorat rätten till något, som hatar samerna för något, som tycker samerna har tagit den platsen som var deras.

Starkast i ”Stöld” är också porträtten av de ensamma bofasta männen som inte längre har en självklar plats och som därför drar sig undan. Vi har sett de där männen förr i litteraturen, och det kanske inte är meningen, men för mig är det omöjligt att inte tänka på Björne i ”Händelser vid vatten” när jag läser om tjuvjägaren Robert Isaksson, som bor ensam i en avsides stuga som förfaller. Det är samma omoderna övergivna manlighet. Parallellt med Robert Isakssons manlighet finns den starka – och egentligen lika omoderna – manligheten i samebyn, där de håller fast i det traditionella: männen styr och har renar, kvinnor föder barn och broderar. I denna värld försöker Elsa hitta sin egen plats, som modern kvinna och samtidigt same.

Jag önskar nog att Laestadius tonat ner spänningsintrigen, så att de övriga temana fått mer plats: Elsas uppväxtskildring, spänningen mellan traditioner och det moderna, manligt och kvinnligt, klimatförändringarnas påverkan. Här finns många frågor som jag gärna hade sett gestaltats mer och som jag hoppas att Ann-Helén Laestadius kan fortsätta skriva om. Men Ann-Helén Laestadius har ett ärende med ”Stöld” och frågan ställs på slutet: är det snarare ett hatbrott att döda en ren, än stöld?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s