Jag vill inte att någon åker pulka när jag gråter vid min sons grav

Texten också publicerad i Borås Tidning 30 januari 2021.

Min son Sam dog 2011 när han var 10 år. Han ligger begravd i en kista på St Sigfrids kyrkogård i Borås och hans grav är en plats jag besöker ofta. Jag gråter nästan alltid när jag är där. De människor jag möter när jag står vid Sams grav visar alltid hänsyn och respekt. De är själva där för att minnas, tända ett ljus, eller sköta om den lilla plätten framför graven. Vi nickar ibland åt varandra, som för att säga: jag förstår. Det är alltid värdigt.

Jag har under de senaste veckornas pulkadebatt blivit så väldigt arg på dem som inte vill förstå att kyrkogården är den enda plats där de anhörigas sorg har ett självklart rum. Att det är den enda platsen för mig, som mamma till ett barn som inte finns mer, där jag faktiskt får gråta utan att skämmas, fritt och högt, över mitt döda barn. Nej, jag vill inte att lekande familjer stojar och åker pulka bredvid mig när jag står där och gråter. Jag vill inte heller ha flåsande motionärer på utegym, eller ha roliga grillfester bredvid mig när jag är hos Sam för att minnas och sörja. Jag kan inte ens förstå att det har blivit en fråga. En kyrkogård är inte en plats som ska locka besökare som om det vore en attraktivitet.

Ett dött barn sörjer man aldrig färdigt. Min sorg känns i kroppen, fortfarande efter snart tio år. Visst skulle jag kunna gråta på jobbet, på bussen, eller i affären. Jag har också gjort det. Men då vänder sig ofta människor bort, vill inte se. Vid Sams grav är min sorg något annat. Den får plats där. Den har sin plats där. Ta inte ifrån mig den platsen. 

Är det så att vi i allt hastande och livspusslande inte vill låtsas om som om döden finns? Till och med Lars Öhrn, kyrkogårdschef i Borås, säger i Borås Tidning att en begravningsplats inte är en plats för döden (BT 26/1). Kanske är det därför det verkar rimligt att använda kyrkogårdens grönytor som lek- och fritidsplats – döden finns ju inte. Men det ligger faktiskt döda människor nere i jorden på våra kyrkogårdar. Det ligger skelett och tänder och vittrande kläder i kistor under den på vintern frusna marken. Min sons skelett, till exempel. Sams multnande kropp ligger där, dödens plats är precis just där. Min mamma kastade ner ett knippe blåbärsris på kistan vid jordfästningen och sedan fylldes hålet igen, gräs såddes ovanpå. Sam dog i maj och gräset grodde snabbt. I juli syntes inte den svarta rektangeln efter kisthålet längre.  

De döda stör vi aldrig, säger också Lars Öhrn i Borås Tidning.

Men de anhöriga då? säger jag.

Jag och Sams pappa letade länge efter en fin gravplats åt Sam. Vi blev visade runt på kyrkogården och valde till slut en plats nära en fin sluttning, där det finns både öppna ytor och höga träd. Ingen borde någonsin behöva stå vid sitt barns grav och gråta, men nu blev det som det blev. Jag är där och gråter. Inte bara på Alla helgons dag.

Alla människor sörjer olika. Det finns säkert sörjande som tycker att det är fint med lekande barn och utegym vid gravarna, som om det ger hopp om liv trots allt, mitt i all död. Men jag tillhör inte dem. Det finns gott om andra platser för motion och lek, men bara kyrkogården finns för sorg. Min rädsla är att kyrkogården ska bli som på jobbet, på bussen, i affären: att jag ska få skämmas för min sorg också där. Att någon ska komma fram till mig och säga: ”Du, vi försöker faktiskt åka lite pulka och ha roligt här, kan du gråta lite tystare?”

Låt kyrkogården få vara ett slags sorgens naturreservat, en plats skyddad för sorgens behov. Det är bara det jag önskar: en tyst och värdig plats utan lek och stoj att få gråta på, utan att behöva skämmas eller störa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s