Recension: Handens rörelser av Felicia Stenroth

I ”Handens rörelser” finns en förundrad blick på vardagen, där tillvaron blir poetisk genom Felicia Stenroths prosa, tycker Annika Wall.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 26 september.

Huvudperson i ”Handens rörelser” är Ida, som jobbar i en telefonkundtjänst. Här arbetar också den äldre mannen Michèl, som har tidigare arbetat på olika verkstäder, samt Linn, som är en gamertjej. Edita är Idas flickvän, hon arbetar med att installera larm hemma hos ensamma människor. De har alla samtidens tjänstearbeten för den som inte har någon högre utbildning. På så vis kan ”Handens rörelser” omedelbart läsas som en modern arbetarroman, om arbete och pengar som meningsskapande mönster: gå till jobbet, passa tiden, få lönen att räcka, dag ut och dag in.

Men ”Handens rörelser” är mer än så. Det är också en roman om att skapa mening i rummet som finns mellan barndom och vuxenliv. Felicia Stenroth skriver fram en förundrad och poetisk blick för sådant som tillhör vuxenlivets rutiner, men som ännu inte är det: att arbeta, att laga mat, att ha kärleksrelationer – sådant man inte gjort förut och inte riktigt vet hur det fungerar. Frågan snirklar sig fram mellan raderna: hur gör man egentligen med det här som kallas livet och vem är jag? Ida frågar sig själv om hon blir någon annan än den hon är tillsammans med Edit om hon går ut och dricker öl med killarna på kontoret. Här finns en fint gestaltad genuin förvåning att man upptäcker nya saker om sig själv i nya sammanhang.

Men ”Handens rörelser” är också en roman om att hanka sig fram, för man ännu inte riktigt vet vart man är på väg. Det är inga stora gester, snarare de små detaljerna. Lyckan att gå till krogen när lönen kommer, att köpa ett nytt läppstift, att bli smekt av sin flickvän. Här finns en förundrad blick på vardagen, där tillvaron blir poetisk genom Felicia Stenroths prosa.

Vackert i ”Handens rörelser” är också sammanflätningen av nuet och minnet. Idas barndomsminnen flätas ihop, ibland i varannan mening, med nutidens berättelse som en påminnelse att vi är våra minnen och att de finns samtidigt med allt det som händer precis just nu.  I ”Handens rörelser” finns nämligen också Idas mamma, Sofia. Snart förstår läsaren att Idas berättelse också handlar om sorg efter en alkoholiserad mamma som ändå är ständigt närvarande.

Det är många teman, men Felicia Stenroths geniala prosa räddar den från att bli alltför anspråksfull och överlastad. ”Handens rörelser” landar mjukt med ungdomens fråga fortfarande obesvarad: Är det detta som är livet? 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s