Recension: Att spegla sig i någon annans vatten av Helena Österlund

”Att spegla sig i någon annans vatten” är en förvånansvärt konventionell undersökning av kvinnlighet, tycker recensenten Annika Wall.

Recensionen också publicerad på bt.se 7 augusti 2020.

För ungefär ett år sedan kom Helena Österlunds ”Min sårbara kropp”. Det var en autofiktiv roman där hon skildrade smärtan och sorgen efter ett avslutat kärleksförhållande. Det var en kroppslig och rå text som innehöll många djärva sexscener, men som också samtalade med kvinnliga konstnärskap som till exempel Helene Billgrens. Jag tyckte mycket om den romanen, just för det råa kroppsliga och den ofiltrerade smärtan. Men också för skildringen av samtalen med vännen ”Anki”. 

”Att spegla sig i någon annans vatten” tar vid där ”Min sårbara kropp” slutade. Det handlar fortfarande om sorgen efter den avslutade relationen, men tiden verkar ha läkt det akuta kroppsliga såret och sorgen är mer dämpad, inte lika rå. Helena Österlund återkommer till sina teman om det kvinnliga, längtan efter kärlek, att fråga sig: Vem är jag? Kan någon acceptera mig och älska mig för den jag är? Hon fortsätter att samtala med – och spegla sig i – andra kvinnliga konstnärskap. Nu hittar hon samhörighet med Sara-Vide Ericsons målningar av ensamma kvinnor. 

Men Helena Österlund speglar sig också i några av litteraturens och myternas figurer. Det handlar om ett intellektuellt undersökande av kvinnans roller, för här finns Fröken Julie, Sylvia Plaths glaskupa, Penelope vid sin vävstol, sirener och harpyor, men faktiskt också Stephen Kings Carrie. Helena Österlund har på det viset skrivit en förvånansvärt konventionell text när hon speglar sig själv mot olika kvinnliga litterära myter och arketyper. Men det är som om Helena Österlund har skurit av känseln till sin kropp och med huvudet skrivit en intellektuell text enligt facit för hur litterär litteratur borde skrivas, snarare än att faktiskt skapa något eget som känns under huden. Texten blir därför sval, distanserad, till och med lite ointressant. Helena Österlund verkar också ensammare i denna roman: ”Anki” är lämnad utanför texten, de sexuella mötena är färre, samtalen verkar oftare pågå inuti i Helenas huvud, snarare än med verkliga människor utanför. Därför blir texten ofta introvert, trots att den nog vill rikta sig utåt med hjälp av alla dessa välkända berättelser som egentligen borde bjuda in läsaren till igenkänning, snarare än att stänga ute. 

Och jag frågar mig: Varför är det ständigt samma författarskap och myter som återkommer när en författare vill spegla sig? Fröken Julie, Sylvia Plath, sirenen, harpyan – måste vi ta spjärn mot just dessa åldriga kvinnliga myter och kanoniserade urtyper? Varför kan vi inte bara strunta i dem och börja ta spjärn mot några andra? Därför är det roligaste i ”Att spegla sig i någon annans vatten” just att Stephen Kings Carrie får delta i reflektionen. Mor och blod! 

Vore det inte för Helena Österlunds exakta tonträff i språket, så skulle ”Att spegla sig i någon annans vatten” vara en rätt gäspig läsning. För språket är en njutning. Behagligt och vackert exakt. Utan krusiduller. Men en text kan inte bara vara språk, det måste vara något annat också. Och jag hoppas att Helena Österlund kan flytta blicken från sin egen spegelbild och andra kvinnliga konstnärer till nästa roman, autofiktiv eller ej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s