Recension: Lite död runt ögonen av David Ärlemalm

”Lite död runt ögonen” är ett fint gestaltat porträtt av en man som vill väl, men som handlar fel. Våldet kunde dock ha skildrats bättre, tycker Annika Wall.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 januari 2020.

”Lite död runt ögonen” utspelar sig i Stockholm långt från den medelklass som är så ofta skildrad i svensk litteratur idag. Här finns inga uttråkade hipsters som försöker hitta kärleken eller meningen med livet. Arto försöker bara hanka sig fram sedan hans livs kärlek Sofia dött av en överdos och han blivit ensamstående pappa till deras dotter Bodil.

Arto är den där typen av man som kvinnor vill rädda och alltid ger en andra chans: tafatt, strulig, men snäll innerst inne; en sådan där man som försöker ju så gott han kan och det är väl inte hans fel att han ställer till det. För det gör han. När Arto får sparken från skolköket på falska anklagelser att ha langat droger till skolelever, så vill han tjäna lite snabba cash, och därmed börjar en karusell av brott och lögner där Arto utnyttjar och ljuger för både dottern och alla kvinnor som finns i hans närhet: Sofias gamla bästa vän Ditte, grannar, barnvakter, förskolefröknar, nya dejten.

”Lite död runt ögonen” är en lättläst bladvändare som jag läser med andan i halsen. Inte så mycket för att jag bryr mig om hur det ska gå för Arto, utan för jag bryr mig om hur det ska gå för Bodil. Debutanten David Ärlemalms gestaltning av hur Arto vill att dottern ska ha det bra, men samtidigt har oförmågan att se att han gör dottern illa, är hjärtskärande fint skildrat.

”Lite död runt ögonen” är en spänningsberättelse, men ändå tycker jag att David Ärlemalm kunde ha tonat ner vissa händelser i den delen. När alla trådar ska knytas ihop på slutet så blir det nämligen lite för ansträngt och det våld som skildras verkar i sammanhanget inte rimligt. Men vad vet jag? Jag har aldrig varit varken knarkare på Södermalm eller småtjuv på jakt efter nästa jobb. Och samtidigt: det är ju det som är litteraturens möjligheter – att författaren tar med läsaren till platser, människor och miljöer som kan vara främmande för läsaren och beskriver dem på ett för läsaren trovärdigt sätt. Men nej, jag tror inte på våldet i ”Lite död runt ögonen”.

Det David Ärlemalm lyckas med i ”Lite död runt ögonen” är ett drivet gestaltat porträtt av en typ man som jag har svårt att tycka om och som bara ställer till det för sig. Det porträttet tycker jag mycket om, även fast jag verkligen inte tycker om Arto. Och visst, ”Lite död runt ögonen” kommer säkert att bli film någon gång. För där romanen är trovärdigt spännande, så är det spännande på riktigt.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s