Recension: Normala människor av Sally Rooney

Också publicerad i Borås Tidning 28 oktober 2019.

”Sally Rooney når det djupt mänskliga genom det till synes banala. Annika Wall faller pladask och ser en modern Jane Austen födas.”

Förlag: Albert Bonniers
Översättning: Klara Lindell

Kan man falla pladask för en författare? I så fall har jag fallit pladask för Sally Rooney. Debuten ”Samtal med vänner” kom 2017, och nu är det dags för roman nummer två ”Normala människor”. Jag älskar dem båda.

Varför? Jo, jag är så oerhört förtjust i Sally Rooney sätt att skriva. Det tycks till en början enkelt: Meningarna rinner över sidorna som små bäckar för läsaren att doppa tårna i, så det är lätt att missta hennes berättelser för banala små stycken. Men bara för att det verkar enkelt och banalt, så betyder det inte att det är innehållslöst. Tvärtom. Det gör ibland riktigt ont att läsa Sally Rooney. Hon är uppriktigt hänsynslös när hon beskriver sina figurers känslor, och kan vrida om kniven där det gör som mest ont. Hon är en skarp observatör, en precis uttolkare av klass och relationer mellan människor. En modern Jane Austen, skulle jag säga. 

Vid en jämförelse kan man luras att tro att ”Normala människor” är debutverket medan ”Samtal med vänner” är uppföljaren, inte tvärtom. ”Samtal med vänner” har ett vuxnare tilltal, medan ”Normala människor” har mer ett anslag av att vara en universitetsroman, eller ”Coming of age”-roman. Men båda romanerna är tydligt samtals- och karaktärsdrivna med teman som klass och makt, försåtligt inbäddade i vad som vid första anblick verkar vara banala kärlekshistorier. 

”Normala människor” handlar om Marianne och Connell, och romanen börjar när de går sista året på gymnasiet i en irländsk småstad. Marianne är den rika, mobbade plugghästen som varken har vänner eller pojkvänner, medan Connell är den fattiga, populära fotbollsstjärnan som får bäst resultat på antagningsproven till högre studier. Connells mamma är dessutom städerska hemma hos Marianne. Trots skillnaderna dras de ändå till varandra och inleder en hemlig relation för att Connell inte ska förlora status. Efter gymnasiet väljer Connell att följa Marianne till Dublin och Trinity College för att också han studera litteratur. På Trinity är det istället Marianne som blir den populära, medan Connell hamnar utanför.  

Om Sally Rooneys roman ”Normala människor” skulle heta något annat, så skulle det kanske vara ”Stolthet och fördom”. ”Normala människor” är nämligen en berättelse om hur svårt det är att vara ärlig i kärlek. Dynamiken mellan Marianne och Connell är drivande i berättelsen. De gör slut, blir ihop, gör slut – eller är de bara vänner med förmåner? Det sker missförstånd på missförstånd. Är det något som Sally Rooney är skicklig på, så är det att gestalta bristande kommunikation: Hur man vill säga något fast det kommer något annat ur munnen och så blir allt pannkaka. 

Sally Rooney ger alla känslor skarpare konturer, trevandet när man ska försöka bli vuxen med allt vad det innebär i relationer, men också att kunna göra sig fri från sin klass och samtidigt förstå vem man är. Det är teman som är för alla åldrar, inte bara för Marianne och Connell. Jag älskar Sally Rooney på samma sätt som jag älskar Jane Austen: För att hon når det djupt mänskliga genom det till synes banala.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s