Recension: Hennes ord av Tove Folkesson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 september 2019.

Tove Folkessons nya berättelse är nödvändig litteratur. Annika Wall njuter av språket på varje sida och vill aldrig att det ska ta slut.

Med ”Hennes ord” lämnar Tove Folkesson romantrilogin om Eva Zackrisson bakom sig och skriver fram en helt öppet självbiografisk roman, där den kvinnliga kroppen står i centrum på ett sätt som är fundamentalt vackert.

Tove Folkesson längtar efter barn, men eftersom hon lever tillsammans med en kvinna så behöver de sjukvårdens hjälp. Det är en omständlig procedur. Som kontrast till denna obändiga vilja till nytt liv finns närheten till döden: Toves mormor sitter i köket på släktgården och väntar långsamt på slutet; morbrodern Arne får ett cancerbesked. Men ”Hennes ord” är lika mycket en berättelse om Öland och arvet. På släktgården sår Arne ogräs på åkrarna för att få EU-bidrag, och när Arne blir sjuk får Tove lära sig att köra traktorn och bruka den torra jorden.

Det finns så mycket jag älskar med ”Hennes ord”. Tove Folkesson har en särskild blick för hur kroppen känns, hur kroppen värker. När hon skriver ur sig det tidiga missfall hon får efter den första inseminationen, så gör hon det utan att värja sig mot det fasansfulla, hur livet bokstavligen rinner ur kroppen, blodklumpen i händerna. När hon skildrar känslan av sexuell beröring, gör hon utan skyddande filter. Jag tror jag aldrig läst något så berörande om båda dessa kvinnliga erfarenheter. Det är pompöst, poetiskt och samtidigt alldeles vardagligt.

Tove Folkessons största styrka som författare är också hennes språk, och hur berättelsen landar i språket. Ja, det är som att Tove Folkessons språk äntligen har tagit mark i ”Hennes ord”. Det blixtrar och sprakar fortfarande, men med en vacker och poetisk mognad. Jag vet ingen nu levande svensk författare som skriver som Tove Folkesson gör i ”Hennes ord”. Jag njuter av språket på varje sida och vill aldrig att det ska ta slut.

”Hennes ord” är en självbiografisk roman och det finns alltid något skört över det självbiografiska skrivandet. Både i blicken man måste ha på sig själv, men också i blicken man har på andra. Det är ett stort ansvar att teckna porträtt av dem som står en närmast och berätta hur man ser dem. Det finns alltid en risk att texten blir alltför respektfull, alltför kärleksfull. Här tycker jag att Tove Folkesson kunde ha vågat mer, blivit mer sårig i texten. Men det är som att Tove Folkesson måste skriva så att allt blir vackert. Till och med mormoderns snubbel-blåmärken blir vackra i Tove Folkessons blick.

Ibland tycker jag dock att Tove Folkesson greppar för mycket i ”Hennes ord”. Det finns ingen redovisningsplikt inför läsarna att skildra varje läkarbesök, författarsamtal, mormorsbesök eller relationsbråk. I andra stunder tänker jag att det är så precis livet är: alldeles för mycket att hålla reda på, alldeles för stort för att inte levas in i minsta detalj. Och så länge Tove Folkessons språk är så förunderligt vackert, hennes skildringar av kroppens upplevelser så fundamentalt vackra, så är det en mycket liten invändning. Glöm den, förresten. Det här är nödvändig litteratur!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s