Recension: Jag andas, alltså finns jag av Caroline Cederquist

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 juni 2019.

“Jag andas, alltså finns jag” är Caroline Cederquists självbiografiska debut om en uppväxt med dysfunktionella föräldrar. Annika Wall läser en effektivt berättad bok som får henne att tänka på föräldrakontraktet och på människans tillkortakommanden.

Jag minns första gången jag förstod att mina föräldrar var riktiga personer. Med det menar jag verkliga människor med egna erfarenheter och känslor, inte bara “funktionen förälder” som skulle laga mat, ge mig tak över huvudet, tillfredställa mina behov och annat som ingår i föräldrakontraktet. Insikten slog mig hårt. Här hade jag gått omkring och krävt, hoppats, trott saker från dem som jag aldrig skulle förväntat mig av andra människor på samma sätt. Men av mina föräldrar hade jag gjort det. Jag blev en mer ödmjuk dotter efter det. Hoppas jag.

Men vad kan man egentligen kräva av sina föräldrar? Av andra människor? Litteraturen är full av romaner, självbiografier, autofiktioner som gör upp med mammor, pappor, syskon, barn, älskare, älskarinnor, ex-fruar och ex-män. I Caroline Cederquists självbiografiska debutbok “Jag andas, alltså finns jag” berättar hon om sin uppväxt som sladdbarn i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa och en bekräftelsetörstande mamma, och frågan ställs igen: vilka kontrakt mellan människor är obestridbara och villkorslösa? Ett av dem borde vara just föräldrakontraktet: Skaffar man barn ska man faserligen ta hand om dem och sätta deras behov i första rummet. Man ska inte förgripa sig på dem sexuellt, man ska inte använda dem som slagpåsar i relationskonflikter, man ska inte skylla sitt erbarmliga liv och sina mänskliga tillkortakommanden på dem och ta dem som skuldgisslan.

Caroline Cederquist är journalist och det märks. Hon målar upp effektiva bilder som är svåra att värja sig mot: pappans halvöppna morgonrock, leken bland kuddarna på den psykiatriska avdelningen, de hotfulla telefonsamtalen från pappans nya fru, foten som hel tiden viker sig, mammans flirt med en kille Caroline sagt hon är intresserad av. Samtidigt skapar den journalistiska effektiviteten en saklighet som gör texten distanserat kylig; det kunde lika gärna vara ett längre reportage om någon annan, än om Caroline Cederquist själv. Bara i mötena med den döende pappan, där också Carolines egen dotter är med, så får texten en nära, livskraftig gestaltning som når ända in i mig.

Jag kan inte hjälpa det, kanske hade Caroline Cederquist en annan mening med sin utsatta uppväxtskildring, men efter jag läst “Jag andas, alltså finns jag”, så tänker jag uteslutande på människans tillkortakommanden. Att man kan vilja väl, men inte förmå. Att man vill skylla ifrån sig, fast man borde ta ett eget ansvar. Är man alkoholist, så väljer man alltid flaskan framför barnen. Är man inpräntad med att en kvinna inte är något utan en man, så väljer man alltid de nya männen framför barnen. Det är ett jävla skit, det borde inte vara så, men det är så hopplöst tragiskt mänskligt. Men jag tänker också på människans vilja att överleva: att ta sig ur, att ta sig vidare, att förlåta när det är möjligt, att bryta när det inte går att förlåta. Och det är hoppingivande.  

FAKTA
Självbiografi
Titel: Jag andas, alltså finns jag
Författare: Caroline Cederquist
Förlag: Albert Bonniers förlag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s