Recension: Kudos av Rachel Cusk

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 27 april 2019.

”Kudos” är sista delen i Rachel Cusks trilogi om lyssnaren Faye. Det är en av de bästa romaner som recensenten Annika Wall någonsin läst.

Översättare: Rebecca Alsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag

Häromdagen berättade jag en historia för en vän som jag nyligen hört: ”Jag hörde någon berätta att förr i tiden vid skörden så tog bönderna det sista sädesfältet utifrån och in, istället för i rader, så att de vilda djuren som bodde på åkern inte kunde fly någonstans. Och när man till slut nått ända in i mitten, där djuren skrämda satt och tryckte, så släppte man fram barnen med spadar och hackor som dödade djuren liksom för skojs skull, som något slags grande final. Sån var traditionen.” Först senare samma dag inser jag att jag berättat en historia ur Rachel Cusks senaste roman ”Kudos”, en historia författarfiguren Lùis berättat under en konferensmiddag.

”Kudos” är den avslutande delen i Rachel Cusks trilogi om författaren Faye. Och precis som i de tidigare delarna ”Konturer” och ”Transit”, låter Rachel Cusk Faye vara den skarpa iakttagaren och lyssnaren till historier som berättas för henne liksom i förbifarten, som verkar ske i periferin, men som egentligen är det verkliga livet. I ”Kudos” åker Faye till en konferens där hon ska framträda som författare, men läsaren får egentligen aldrig veta vad som sker på själva konferensen, utan får istället följa med Faye på de aktiviteter som sker runt omkring. Det är en busstur, en stadsvandring, en konferensmiddag, väntan i hotellfoajéer, väntan i matköer. Överallt möter Faye människor som berättar sina historier för henne: förläggare, författarkollegor, konferensarbetare, journalister. Och det är detta som är det magnifika med Cusk: eftersom Faye är i samma position som romanläsaren – som mottagare av berättelser – stiger berättelserna ur bokpärmarna och får ett eget liv. Det är som om att litteraturen blir mer sann än verkligheten.

Och vilka berättelser Rachel Cusk skriver! Ibland är de tragiska, ibland tragikomiska, ibland riktigt, riktigt hänförande skarpa. Det Faye får höra handlar ofta om människans tillkortakommanden och hur realiteterna haltar gentemot de föreställningar och ideal vi har om det perfekta livet, det perfekta äktenskapet, det perfekta föräldraskapet, den romantiska kärleken. Ofta rör sig temana också kring genusperspektiv, skilsmässor, relationer mellan barn och föräldrar, vad man ska leva upp till, det som försiggår bakom stängda äktenskapsdörrar och som bara kan berättas efteråt, svårigheterna för kvinnliga konstnärer att få erkännande. (Några av de manliga författarna på konferensen har fruar som håller på med barnböcker lite som ”hobby”, men det går visst rätt bra.) Skarpt är också ytterligare ett tema som handlar om litteraturens ställning: om hur Sudoku-böcker möjliggör kvalitetslitteratur, om hur författarfestivaler säljer mediokra författare som är bra på scen, om hur översättning ses som en ”hobby” och inte ett riktigt yrke.

Rachel Cusk är en magnifik författare som påminner att alla människor vi möter bär på sällsamma livsöden, tankar och relationer – om vi bara tar oss tid att lyssna. Hela trilogin är lågmält berättad, men ändå ljuvligt skarp och klarast lyser ”Kudos”. ”Kudos” är en av de bästa romaner som jag någonsin läst. Den visar att litteraturens särskilda förmåga att gestalta berättelser kan göra dem verkligare än själva verkligheten. Det är stort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s