Vad är lyckan, kärleken och meningen med livet?

Jag sa att 2018 skulle bli ett viloår efter två intensiva år med magisterutbildning parallellt med arbete, skilsmässa och flytt från stort hus till trerumslägenhet. Istället blev det nästan tvärtom – ett omstartsår. Jag fick fler intressanta och ansvarsfulla arbetsuppgifter som innebar resor, både i Sverige och Europa; jag startade ett band med min särbo och började göra musik; jag bytte efternamn och heter numera Annika Wall; jag förlovade mig med min särbo och så började jag skriva på en ny roman.

Viloår? Bah!

Jag tänker på allt det där när jag inleder läsåret 2019 med att omläsa Elizabeth Gilberts självbiografiska roman ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” (på engelska ”Eat Pray Love”). Det är en riktig omstartsbok. Jag skulle säga att det är THE omstartsbok. Och snälla – strunta i filmen! Boken är så otroligt mycket roligare och smartare och kvickare och så där nästan outhärdligt käckt amerikanskt pratig och jag älskar den! Det är en sån där bok som talar till en på olika sätt beroende var någonstans i livet man befinner sig.

Det är faktiskt mer än tio år sedan jag läste den första gången. Med lätt värkande bröst – eftersom jag precis slutat amma mitt yngsta barn – köpte jag den på Schiphols flygplats i maj 2008 på väg hem från min brors bröllop. Då slukade jag Eat-delen, skrattade högt åt Love-delen, men Pray-delen förstod jag inte alls.

Nu är jag själv i samma situation som Liz Gilbert var när hon skrev boken: jag har lämnat ett långt äktenskap, visserligen i vänskaplig ton, men ändå – lämnat har jag. Jag är mitt i min egen omstart, fast jag har tagit det i en lite annan ordning: Jag började med Love (och har nu ring på fingret), gick vidare till Eat (är nu sju kilo tyngre, hu!), men Pray hoppade jag över. Det kanske inte var så smart. Och nu när jag läser ”Eat Pray Love”, så är det också Pray-delen som talar till mig mest.

I Pray-delen åker Elizabeth Gilbert till ett ashram i Indien för att meditera sig ur sin sorg efter det kraschade äktenskapet. Och hon försöker komma fram till hur hon egentligen vill leva. Vad som är meningen med allt, hur ett ”lyckligt liv” ska se ut. Eller att helt enkelt att bara vänja sig vid att livet inte riktigt blev som man tänkt sig att det skulle bli, utan blev något annat. Och nu skrattar jag högt åt denna del istället och blir kär i den svarta humor som Liz Gilbert har när hon tacklar förändringarna i sitt liv och sig själv i sina monologer/meditationer.

Jag är tio år äldre nu än när jag läste ”Eat Pray Love” första gången. Jag har under de åren fått omvärdera ordentligt vad ett ”lyckligt liv” ska innehålla. Och det blev inte villa, vovve och Volvo. Utan något helt annat.

Jag får väl vänja mig vid det, helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s